The American Paint Horse

Quarter- och Painthästens historia
bakgrund och användning idag

av Gun-Britt Blomdahl

Kommer ni ihåg Bonanza och bröderna Cartwright? High Chaparall, Manolito och Blue? Såg ni kanske Dansar med Vargar och Kevin Costner? I samtliga de här serierna och filmerna spelade hästarna en stor roll. Utan dem hade filmerna blivit bleka. I verklighetens western spelade också hästen en stor roll, både som arbetsredskap och som färdmedel. Historien om den amerikanska hästen började dock i England - innan ens kolonisering av Den Nya Världen ägde rum.

Engelsmän och vadslagning Britterna har i alla tider varit fascinerade av spel och vadslagning och kapplöpning. De hade sedan början av 1700-talet blandat in orientaliskt blod i sina Hobbies och Galloways, som de engelska hästarna kallades på den tiden, för att öka deras snabbhet. Kapplöpningar hölls i England sedan romarna införde dessa väldigt tidigt i Englands historia. Kapplöpningsbanor fanns tidigt och när inte distanserna på banorna räckte till infördes point-to-point, då man kapplöpte mellan kyrktorn.

Vid kolonisering av Nya England på Amerikas östkust fördes såväl kapplöpningstraditionen och engelska hästar med. De tidigare conquistadorerna hade redan ett par hundra år tidigare infört spanska hästar till Amerikas fastland, och dessa indianponnier, kallade Chickasaws, användes av bönderna till alla dagliga arbeten: framför plogen, att dra vagnen och till ridning.

I den Nya Landet fanns inga anlagda kapplöpningsbanor, utan man röjde huvudgatan i byn och löpte dess längd, en sträcka som rörde sig om 200-800 meter. Nybyggarna hade heller inte tid eller pengar till stora nöjen, men man ville gärna slappna av på lördagen efter veckans slit och folksamlingarna till kapplöpningarna blev ofta stora. I stora horder samlades bönder och indianer, fattiga och rika, utmed huvudgatan, och matched racing hölls hela eftermiddagen under tiden som barerna flitigt besöktes och vadslagning skedde.

Shortracing
Då städerna vid denna tid var små, blev banorna utmed huvudgatorna inte särskilt långa. Man eftersträvade en häst med en stor startsnabbhet och explosiv styrka. Hästarna som vid begynnelsen ställde upp hade ofta arbetat framför plogen under veckan och skulle köra familjen i vagn till kyrkan dagen efter. Det krävde hästar av både god stamina såväl som ett gott temperament. De då inhemska (=spanska) ponnierna användes till att börja med, men sedan de mer välbeställda invånarna började plocka in engelska importerade hästar och öka distanserna till deras förmån, kom indianhästarna i skymundan.

För att få indianponnierna bättre och snabbare, blandades blodet mellan de spanska ättlingarna med de engelska hästarna. Korsningen blev startsnabbare än fullblodet, men tillräckligt explosiv för att springa snabbast på korta distanser. År 1752 importerades hingsten Janus (1746-1780), som betäckte ett stort antal ston. Avkommorna blev jämna, väldigt musklade och väldigt snabba.

Janus' ättlingar kallades först för "peculiar horses" - underliga hästar - för att de syntes vara mer än vanliga hästar. De löpte snabbare och säkrare över en kvarts mil än alla andra hästar, vilket snart ändrade namnet till "Quarter of a Mile Race Horse".

Janus influerade aveln under åren 1750-1800. Han blev fader till ett stort antal kända hästar och de flesta quarterhästar idag kan spåras tillbaka till denna anfader. På denna tid fanns inga officiella stamböcker (på de engelska fullbloden började det föras officiella stamböcker först 1752) men det verkade som hästägarna och uppfödarna var oerhört stolta över sina hästar och kunde räkna ut deras härstamning i många led bakåt.

Distanserna
Vid tiden för Janus influens i aveln i det tidiga Amerika, utvecklades quarterhästarna och fullblodshästarna i olika riktningar från en gemensam utgångspunkt. Det amerikanska engelska fullblodet och den amerikanska quarterhästen har alltså ett gemensamt ursprung. Quarterhästen utmärktes inte av den uthållighet som det fullblodet gjorde, men var desto snabbare över kortare distanser. Man började därför skilja mellan lång och kortdistans hästar och quartern fortsatte att löpa på huvudgatorna över distanser mellan 220-440 yards, medan fullblodet löptes på distanser från en mile (1760 yards) och längre.

Tidskriften The American Farmer använde följande ord för att beskriva Janus, quarterhästarnas första stamhingst. Beskrivningen som gjordes då kan passa in på vilken quarter som helst idag.

"Även om Janus i sin stamtavla hade alla korsningar kalkylerade för stamina av den klasiska galopphästen på långa distanser blev hans avkommor mer kända för hög fart än uthållighet. Janus var, från bogarna och bakåt, av den tidens förnämsta kännare, ansedd som den mest perfekt byggda hästen som någonsin setts i Virginia; den rundade konturen, den enorma muskelmassan som utstrålade både snabbhet och stamina." "Hans avkommor nedärvde alla dessa egenskaper och i över 40 år var de ansedda som och kallade "peculiar stock", eftersom de alla hade, även i tredje och fjärde generationen, samma karaktäristiska drag som Janus, Samma kompakthet, styrka och kraft. Janushästarna har blivit de allra förnämsta amerikanska kapplöpningshästarna, de allra hållbaraste och de allra snyggaste."

Vägen västerut
Under mitten av 1800-talet blossar guldrushen upp på allvar och lockar tusentals människor västerut. Dessa människor behöver vagnar och dragdjur och tar naturligtvis sin plog- och kapplöpningshäst med sig. Innan den stora utflyttningen finns det gott om spanskättade hästar som arbetar på rancherna men när dessa hästar nu fick jämföras med de hästar nybyggare och guldgrävare har med sig. Dessa hästar visade sig ha säregna talanger när det gällde att driva boskap.

Hästarna verkade kunna läsa boskapen och parera dess rörelser innan rörelserna ens visat sig. De var suveräna att arbeta boskapen med på de stora boskapsrancherna och i stället för att arbeta framför plogen måndag till fredag, arbetar dessa hästar nu som roping- och ranchhästar under veckan och kapplöptes på lördagarna. Ofta var de allra bästa kapplöpningshästarna också fantastiska ranchhästar, med stor rörlighet och gott temperament.

Historien om en av dem, Painted Joe. Vid tiden för de spanska conquistadorernas ankomst till Amerika förekom alla färger på de anländande hästarna, naturligtvis också skäckfärger och tigerfärger. De tigerfärgade dyker så småningom upp i historien som appaloosas, men det är för en annan berättelse - de är värda en egen sådan, men painten och quartern, skiljdes inte åt vid denna tidpunkt, utan quartern, som den kallades, kunde ha alla färger.

För att förtälja en av alla historier om dessa underbara hästar och alla fantastiska historier som finns skall historien om Painted Joe berättas. Painted Joe föddes samma år som American Quarter Horse Association bildades: 1939, men de allra första åren fanns inga färgkrav på rasen. Owen E.Lay från Sealy i Texas födde upp honom, en ståtlig svart och vit tobianoskäck nästan 160 cm hög. Painted Joe var avlad för snabbhet: hans far hetter Rondo Joe, en mycket berömd quartergaloppör efter Rondo Joe (e.Grano de Oro) vilket gjorde honom helbror till den ändå mer berömde Joe Moore.

Painted Lizzy, Painted Joes mamma, var också av galoppblod. Båda hennes föräldrar var löpta. Men när Painted Joe reds in ville ägaren göra en duglig ropinghäst av honom. Inte nog med att han hade svårt att koncentrera sig på kalven - han bockade duktigt också, enligt Lay.

Av en tillfällighet upptäcktes hans verkliga talang som galoppör när två av Lays vänner testade ett av sina rasston på en sandväg alldeles i närhet. När de efteråt mätte längden på hennes galoppsprång fann de dem 22 fot och var mycket begeistrade. När vännerna hade åkt, tog Lay ut Painted Joe mest på skoj och löpte honom samma sträcka. När han mätte steglängden efteråt var de 24 fot.

Painted Joe startade första gången i San Antonio, Texas, mot en svart hingst. Trots en dålig start vann han loppet. Jockeyn hade inte följt Lays instruktioner utan hade drivit hingsten med piskan bakom sadeln, trots att Lay förbjudit detta med förklaringen att hingsten då skulle bocka istället för att koncentrera sig på loppet. Jockeyn hade inte kommit ihåg detta med påföljd av att han bockade halvvägs nerför banan innan han ens började galoppera och så småningom vann loppet med två längder.

Han fortsatte sin karriär framgångsrikt och slog bland andra Clabber (1941 års World Champion Quarter Running Horse), Grey Badger II, Chicaro, Cowboy, Miss Bank, Squaw H och många flera. Ett av de mest kända racen i historien är racet mellan Painted Joe, Grey Badger II och Grey Eagle.

Grey Badger II (efter Midnight Jr) hade innehaft världsrekordet på 220 yards och var en outstanding sprinter. Painted Joe vann löpet över de två grå quartrarna med en dryg hästlängd. Grey Badgers ägare var besviken och upprörd över kapplöpningens utgång och arrangerade ett nytt löp mellan sin häst och Painted Joe. Det första omlöpet blev ett "no race" pga något fel vid starten, men Joe var även denna gång först över mållinjen.

Mycket pengar hade satsats och man beslöt att göra om det löpet i Borger, Texas. Painted Joe var den gången först iväg och ledde sedan loppet från start till mål. Painted Joes berömmelse spred sig med påföljd att han kördes till Chicagos stora bana för att tävla mot ett vinstrikt fullblodssto. Detta blev hans sista lopp. Han skadade sig i höften innan start men vann trots denna skada loppet, vilket visar hans stora kämpaglöd och mod.

Painted Joe var i aveln i Oklahoma mellan 1948 och 1952, då han såldes vidare till Arizona. Där dog han 1959 efter att ha ätit skämda mesquitebönor.

Painted Joe fick ett stort inflytande även i aveln genom framstående avkommor som till exempel Babette, Painted Lydia, Geronamo och Painted Joe Jr. Babette blev mor till bland andra hingsten Painted Jewel och stona Josy Bar och Jody Bar, vilka i sin tur lämnat en mängd bra halter- och performancehästar, den mest kända av dem är Joe Chief Bar som blev Supreme Champion.

I Sverige är Painted Joes blod väl representerat av Chantil Lady, dotterdotter till Painted Jewel, mor till multipla svenska mästerinnan Lotta Klangs häst Chantil Refund. Ett par av Chantil Ladys döttrar finns även i aveln i Sverige och producerar nästa generation fina tävlingshästar, varav Norge har en dotter: Kari Brandvolds "Norwegian Summer".

Quartern som ras
Vid år 1939 samlades ett antal uppfödare i Texas och bildade den Amerikanska Quarterhästföreningen, AQHA. Den blev officiell året därefter. Man hade svårt att enas om reglerna - särskilt vad gällde hur mycket vita tecken som skulle accepteras, och det var ett av skälen till att styrelsen byttes ut 1946 och vita tecken begränsades till huvudet och de nedre extremiteterna.

Idag har rasen blivit oerhört specialiserad i de olika tävlingsgrenarna. Halterhästarna är hårt drivna såväl genetiskt som med olika tillväxtmedel (både tillåtna och otillåtna), muskelmassan har avlats fram att bli så stor och tung att hållbarheten inte tillåter ridning och normalt arbete.

De atletiska performinghästarna i gengäld, verkar förprogrammerade att dansa framför kalven och stoppar in bakbenen väl under kroppen, utan att man behöver lära dem att göra det. Nackdelen med denna specialisering i rasen är att det idag inte finns en quartertyp, utan fyra, fem stycken olika, till olika ändamål. Fördelen är givetvis att de enskilda individerna är desto bättre för "sin" gren än de tidigare var som kunde tävlas i den gren de visade mest talang i - eller alla grenar ryttaren ville. Därmed minskar allsidigheten hos rasen, något som under alla år har varit dess särskilda styrka.

Quartern introducerades till Sverige 1984 och har idag nära tusentalet djur och omkring 25 godkända hingstar. Man värnar väldigt noga om rasen, och föreningen uppmanar till enbart rasrena korsningar. Många hingstägare väljer också att inte ta emot ston av engelsk fullblodsras, även om denna korsning är tillåten och resultatet blir en så kallad appendix quarter. När denna appendix samlat ihop 10 poäng i någon prestationsgren flyttas den upp till det riktiga quarterregistret.

Painten
Under många år svor quarteruppfödarna när de vid sällsynta tillfällen fick hästar med "för mycket vitt". Det var inte helt ovanligt att de slogs ihjäl redan som nyfödda, andra såldes vidare till cirkusar och som paradhästar till rodeos med mera. I mitten av 50-talet uppmärksammades detta av vänner till de fläckiga hästarna och man arbetade på att ta fram hästar med rena quarterhäststammar. Vid år 1962 bildades så American Paint Horse Association, APHA, efter föreningar som bland andra American Painted Running Quarter Horse Association.

Bildaren av föreningen var en kvinna, Rebecca Tyler, från Texas och hon var också en av de främsta painthästuppfödarna genom tiderna.

Painten har i stort sett samma karakteristika som quarterhästen. Dessutom korsas painten regelmässigt med det bästa quarterblodet. Painten utgör ungefär 10% av quarterbeståndet i USA.

Paintarna indelas i två huvudsakliga färgteckningar: tobianon och overon. Tobianon ser ut som en "vanlig" skäck: färgat huvud med vanliga tecken som stjärn och bläs, en bröstsköld som färgar bringan och bogen, flankfläckar och svansfläck. Storlekarna och skepnaden kan vara väldigt olika men kanterna är normalt jämna och runda. Tobianon har nästan alltid vitt någonstans över ryggen mellan manken och svansen, annars kan den vara övervägande vit eller övervägande färgad. Overon kan beskrivas som enfärgad, men vita fläckar på. Därmed kan man generalisera och säga att overon så gott som aldrig har vitt mellan manken och svansen, svansen är oftast färgad och huvudet ofta med stora vita tecken. Det är inte ovanligt att se blå ögon hos overon och ofta helt färgade ben, eller åtminstone högst två vita ben.

"Overo"-begreppet innefattar egentligen tre olika mönstringar, vilka är svåra att urskilja enskilt då de oftast förekommer i olika blandningar och inte alls alltid kan urskiljas separat. Nedärvningen av overo-färgerna är normalt enkelt dominant. Homozygoter hos overon förekommer som defekta, vita föl som dör inom fem dygn efter födseln. Man hoppas med dagens avancerade genforskning kunna avla bort denna defekta gen.

Tobianon nedärvs också enkelt dominant, men här förekommer också homozygoter, djur med dubbla nedärvningsgener som alltid lämnar skäckfärg. Korsar man en tobiano och en overo erhåller man en tovero, inte önskvärt hos alla uppfödare. Toveron uppvisar kännetecken från både overo och tobiano ofta med överdrivet mycket vitt och blå ögon.

TILLBAKA TILL INDEXSIDAN

Top